Steg upp tidigt. Så tidigt som tre trettio. Kan lätt säga att jag var glad att jag gick till bädd vid niotiden kvällen innan. I vilket fall som helst, jag steg upp, klädde mig i mina idrottsshorts, band-t-shirt, munkjacka och en mysig halsduk som var extremt behövd i den kyliga morgonen. Slet åt mig min fullpackade konken och det bar iväg mot bandrummet.
Där sammlades alla bandmedlemmar och vi fick ett trevligt peppande tal av våra stämmledare och seniors. Efter detta vandrade vi allihopa vidare till de fina apelsinfärgade skolbussarna. Där skulle vi spendera de fyra kommande timmarna. Fyra timmar på de oskönaste sätena man kan finna. Men vi hade faktiskt en toapaus i Fairfield, halvvägs till Santa Cruz, så man kan inte klaga.
Innan solen gått upp hade vi en så kallad ”Silence zone”. Men så fort solen skymtades vaknade bussen snabbt. Konsten att underhålla ett band uppdelat på två bussar. Man vinkar till varandra och till alla andra bilar inom vinkhåll! Och man tröttar inte på det. Haha. När vi kommit in i Santa Cruz inledde vi ytterligare en ”silence zone”. Denna gång för att samla sig för tävlingen (och för att verka lite creepy för alla andra band som redan anlänt och är utanför bussen. Vi sitter där och stittar in i sätet framför oss utan att röra en fena.)
Väl famme är det toapaus följt av lunch som våra Band-boosters så snällt tagit med och delar ut. Smörgås, äpple, en påse chips och en flaska vatten. När lunchen är avnjuten är det bara tid för att börja byta om. På med hängselbyxor, jackor, snöra på marschskor. Sedan är det bara att springa till band-boosters igen. Denna gång för att få hjälp med att få upp håret mitt på skallen och på med hatten så att inget hår finns kvar utanför. De hjälpte oss till och med att putsa skorna.
Nu när kläderna var på var det bara att börja värma upp instrumenten för att sedan samlas och börja marschera runt Santa Cruz High’s running track före vi startade själva tävlings rutten. Som var 2,5 km. Värt att veta är att dommarna är i slutet. Inspektionen är som tur är i början. Då de kollar bland annat byxlängd och att ingen har smink.
Vid dommarna marscherade vi och spelade vi vår marsch på cirkus fem minuter. Dock hade drum line fortfarande kvar sitt. Så folk tog deras instrument och de blev kvar. När de sedan kommit ifatt oss var det bara att vandra vidare till bussarna igen för att byta om igen och se allas trevliga svettiga hattfrisryrer. Inte vackert. Tro mig. När någon film kommer upp på Youtube av oss länkar jag den. Förhoppningsvis är jag inte helt ur fas och håller mig till mina diagonaler osv.
Efter vi var färdigmarscherade och ombytta fick vi fritid på Broadwalken och där åkte vi berg-och-dal-bana, badade våra värkande fötter i det kalla havsvattnet men rätt nice vågor 8) och lekte i sanden. Jag åt ävem nin första friterande Twinkey! En sötsak som är som en sockerkaksbit med vit gegga i. Denna var då även friterad och hade florsocker och chokladsås över. Jummie! Fett, sött och underbart!
Sedan var det dags för priscermoni, vi kom på fjärdeplats i marching i vår grupp AA. Detta tyckte jag var jättebra – med tanke på hur ofantligt många band som deltog, alla andra var ganska besvikna – enligt dirigenten var det deras sämsta placering sedan början av nittiotalet. Haha. Kan bero på att många var ganska omotiverade och de hade ganska få seniors.
Efter detta var det bara en lång busstur hem som väntade. Såklart sommnade jag på ett helmysko sätt så nu två dagar efteråt har jag fortfarande ont i svanskotan. Men det var lätt värt det, även om jag kom hem halv ett, ett och skulle upp fem trettio dagen efter! Allt bandfolk är så härliga. Och ja detta var ett långt inlägg men ni får allt vara nöjda med vad ni får.
Kram till er alla.
Renée.
